ämbetsman = högre tjänsteman inom statlig verksamhet = ansvarade för skatteuppbörd, polisverksamhet, utmätning och indrivningar.
Han var även allmän åklagare (det vill säga inte särskilt tillsatt eller tillsatt för särskilda mål som JK och JO eller liknande).
= KronoLänsman = Ett äldre namn på länsherre, en medeltida vasall eller läntagare = Vasall, en part i feodalsystem som lydde under en herre. Herren ansvarade för att skydda vasallen militärt mot skatt eller tribut.
= Begreppen ”feodal” och ”feodalism” har båda rötter i latinisering av termer i germanska språk som syftar på boskap och rikedom. Ett germanskt fehu (jämför tyskans Vieh och svenskans fä, ’boskap’, ’kor’), samt det likaså germanska ôd, ’rikedom’ (jämför det gamla nordiska begreppet öd), gav tillsammans upphov till medeltidslatinets feodum eller feudum, med vilket man kunde beteckna en jordförläning, alltså ett län (även kallat beneficium).
= Feodala rättigheter innehavdes endast av Vasaller och adel i det feodala samhället. Det innebär att de hade monopol på kvarn och vinpress, bakugn, jakt och fiske och de högsta ämbetena i samhället.
= Adel, en samhällsgrupp som ägde lagstadgade, ärftliga privilegier av ekonomisk, politisk och social karaktär. Adelskapet var förenade med titlar och en heraldisk vapensköld. Adelsprivilegier kunde tidigare vara mycket betydande, och innebar till exempel skattefrihet och företräde till statliga ämbeten, främst inom det militära området Ordet adel kommer från lågtyskan och betyder ’härkomst’, ’börd’. I svenska språket kom det in som lånord mot slutet av 1400-talet. I samtida dokument förekommer omväxlande termerna ”frälsemän, frälset, adeln och ridderskapet”.
= Genom Alsnö stadga 1279 bestämde Magnus Ladulås att var och en som gjorde vapentjänst ”till örs” (med häst) skulle åtnjuta frälse, d. v. s. skattefrihet och på 1300-talet förordnades att varje bonde som ville tjäna till häst kunde bli frälseman.
Därmed lagfästes den svenska adeln som en krigisk tjänstemannaklass med skattefrihet i lön för sin tjänst och fritt tillträde mot villkor av sådan tjänst. Dess medlemmar kallades därför frälsemän eller friborna frälsemän. Så småningom skaffade sig frälset flera förmåner såsom rätt att uppbära sakören (böter) på sina gods, uteslutande jakträtt samt frihet i större eller mindre grad även från uppväxande nya skatter och pålagor och det gjorde anspråk på förläningar av kronan.
Men en stark skillnad fanns mellan ”högfrälse” och ”lågfrälse” beroende på rikedom och social ställning för övrigt och delvis uttryckt i olika titlar enligt riddarväsendets ordning. Högfrälset tillskansade sig allt större förläningar. Det kringskar i synnerhet under unionstiden konungens makt och behärskade vissa perioder rikets styrelse genom riksrådet, som togs ur dess krets. Lågfrälset stod bönderna nära, den lägre frälsemannen återgick ibland till bonde, liksom bonden kunde bliva frälseman. Med riddarväsendet följde vapensköld och sedan konungen börjat utfärda skriftliga frälsebrev insattes i dessa även sköldemärket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar